Knösöklättring

 Det var ett bra tag sedan Ulla och jag tog den fina promenaden runt Knösö på andra sidan Karlskrona. Där finns mycket nedförsbackar men också lite jobbiga klätterstigar för att komma upp igen. 

Det går inte lika fort för mig som 1973 när vi flyttade hit, men Ulla är nog inte påverkad av åldern alls. Hon håller mig dock sällskap men trampar otåligt när jag väljer en sten för att vila.

Synd att vildaplarna verkligen är vildaplar, frukterna är små som körsbär. Fåren var inte rädda för oss och Ulla var inte rädd för dem heller - men hon blir rolig om vi möter kossor.

Nostalgisk utflykt

 Äntligen en normal sommardag och vi körde ut till Tjurkö för en promenad i stenbrottet samtidigt som vi fikade på Skärgårdskraft konst - och konsthantverksföreningen, som varje sommar ställer ut och säljer i det gamla Restaurationshuset. 

Jag var själv medlem några år på 2000-talet och bidrog med mina modeller av blekingsekor. Endast några få av de ursprungliga medlemmarna från min tid finns kvar bl a skärgårdsmålaren Jan Abramsson.

Kul att komma in i den gamla lanthandeln/butiken där jag tillbringat så mycket tid med att sälja och umgås med besökarna, köket och disken där bakom där vår hund Mysan höll mig sällskap.

Besökare kom och gick, några fler köpte fika och det blev en trevlig dag.

En biltur i ljuset men fikat tog vi hemma

 Ut på Hasslö i flödande sol men där fanns mindre snö än hemma i Ronneby. Stannade vid norra brofästet för att titta ut över Västra fjärden mot staden. 

Hallarums naturreservat 1976 och 2020

 När vi kom flyttandes ned till Blekinge 1973 förundrades vi över naturen, över klimatet. Vintern 73-74 var extremt mild och när vi vandrade runt såg vi villaägarna gräva i sina trädgårdsland i februari månad. 

Hallarums naturreservat besökte vi ofta, där fanns en scoutstuga, där fanns en gammal gård med endast husgrunderna bevarade, där fanns en sandstrand nere vid Vassaslätt, vi dansade runt midsommar-stången, vi klättrade uppför en lodrät bergssida för att komma till ett gammalt röse på toppen och på ett ställe följde vi ett småfågelpar som födde upp sina ungar bara 2 m från gångstigen.

Igår gjorde vi om en sådan vandring och det är väldigt vad bergen blivit höga och branta, men i övrigt var det sig likt. Under de 45 år som gått har det kommit upp en orienteringstavla, som berättar om den boning vi undrat över så många gånger - Westergrenatorpet.

Från parkeringen börjar vi promenaden för att över berget nå Westergrenatorpet och Vassaslätt.

Upp på denna bergknalle skulle vi alltid klättra med barnen på 70 och 80-talen. Tidigt på våren kunde vi också hitta lä och solsken och en vidunderlig utsikt över Hallarumsviken.

Detta är matkällaren.

Det här är resterna av ladugården.

Ladugårdsgrunden och vägen bort mot stora landsvägen mellan Jämjöslätt och Torhamn.

Den grävda brunnen.

Vi fortsätter nedför berget  mot Vassaslätt.

Så här ser Vassaslätt ut idag. Bara lite mera sly borta till höger.

Denna bild tog jag  på midsommaraftonen 1976. Jag tror att man fortfarande håller till här denna helg.

Vassaslätt från andra hållet.

Därute ligger Vassaskär idag och där låg det också 1976. Vattendjupet är inte mera än ca en meter och om man läser beskrivningen om Westergrenatorpet, så var det någon som hade börjat bygga en stenbro dit över. På utsidan är vattendjupet genast ett par tre meter och där hade bonden tänkt lägga sin eka.

En norrländsk vän besökte oss en sommar med sina barn och då passade vi på att vada över till Vassaskär. De yngsta barnen fick åka på en luftmadrass. Lite äckligt dyvatten när man måste igenom vassen på andra sidan.

Det var en lyckad eftermiddag. Vi drog upp 23 abborrar som lagades till när vi kom hem.

Vägen från Westergrenatorpet mot Jämjöslätt och Torhamn.

En gnistrande diamant på Kilströms kaj

 Jag har hört om det förfärliga bygget signerat Gert Wingårdh i Karlskrona. "Det passar inte, det är för stort, det fördärvar världsarvet". 

Vad skulle kritikerna sagt om de två jättekyrkorna uppe på bergtoppen på Trossö hade byggts idag? Alldeles förfärligt felplacerade bland övrig bebyggelse och dessutom tillhör de inte på minsta sätt något svenskt kulturarv. Sydeuropeiskt. Italienskt. Dåliga kopior.

Är vi förståndiga, inser vi att de är värdiga representanter för just den tid då de byggdes. De är tom en viktig del av världsarvet Karlskrona.

Wingårds diamanthus på Kilsröms kaj representerar förstås vår tid och visar på en levande stad som knakar i fogarna på grund av en besvärande central markbrist.

....och vilket vackert bygge! Inte kunde jag ana detta efter allt jag läst.

Karlskrona i fjärran

14 februari gjorde vi en naturpromenad på Almö från Hasslöbron längs stranden upp till Hajvar och tillbaka uppe på öns mitt. Klart och vackert väder och jag fick en jättebra bild av Karlskrona vid hörisonten.

Inte problemfritt att komma fram längs stranden